Så hur gick det då!?

Well, med dunkande hjärtan fick vi äran att inleda hela kumite – delen på söndagen. Tyvärr gick vi inte vidare, dock gjorde våra motståndare det vilket kändes väldigt bra. Som väntat var ingen av dem som ställde upp några orutinerade duvungar direkt utan som väntat kyokushintjejer som hunnit tävla en del, troligen också hunnit slipat en hel del på sina brister och lagt upp sitt game. Så min till synes blygsamma tanke att kunna fira stort om jag vann första matchen var nog inte helt ute och cyklade utan ganska så väldigt realistisk, vilket också känns bra!

Det som också kändes riktigt bra var att de som sagt är mer tävlingsvana och ju faktiskt Enbart tränar detta då vi ju lika ofta tränar helt andra saker, faktiskt fick sig en rejäl omgång och motstånd av både mig och Maria och att det i slutändan bara skiljde en poäng i domslut på oss båda. Så som i princip helt grön både inom tävling och kyokushin är jag således väldigt nöjd med detta!

Det vi lade märkte till var att många tjejer till skillnad från killar går upp väldigt nära sin motståndare för att kapa avstånd och trycka den andra bakåt. Jag försökte lösa det med mycket förflyttningar men det var otroligt svårt att hinna in med sparkarna och hitta avståndet då den andra redan var på väg framåt sekunden efter att avståndet var kapat. Tittar man på filmen ser man dock två, tre gånger när jag faktiskt fick någon sekund till samt någon rotation som jag hade kunnat förvalta med t.ex. en snurrspark men tvekade istället. Dels av ren trötthet men också att vi nog skulle kunna nöta in mer sekvenser att göra då som bara sitter i ryggmärgen. En annan konsekvens av allt hoppande jag gjorde + lite ovana med tandskydd förmodligen gjorde mig väldigt trött sista minuten, vilket syns på benen. När domslutet till slut kom flimrade det rätt så duktigt framför ögonen och jag är glad att jag inte svimmade av syrebrist, haha. 😝

Ser man på tjejerna som gick vidare och vann var det mycket mer lugnt och metodiskt i närkamp med explosiva tekniker lite då och då istället som gällde. Varvat med lite köttande mot slutet av tiden oftast.

På herrsidan var det mer variation i form av otroligt explosiva duracellkaninmatcher med hoppsnurrsparkar och allt i hela kokboken till långsammare, tunga men mer ensidiga tungviktare. Allt riktigt roligt och lärorikt att studera!

En annan lärdom som repeterats efter detta är att det helt enkelt inte går att jämföra tävling och vanlig träning. Min kära make påminde mig om detta nu ikväll genom att rekapitulera något han hört från Bas Rutten; att du kan vara hur duktig på träning som helst men du kan ändå inte veta vad som händer med dig när tävlar och du också får någon på dig som slår upprepade gånger med full kraft. Vilket ju var precis vad jag ville ta reda på!

Det som hände var bl.a. hög stressfaktor och svårt att tänka typ alls, vilket i sin tur ställer högre krav på motoriskt invanda rörelser. Och det kräver verkligen bara sitt med massor av tunga slag som verkligen känns och att ändå fortsätta istället för att be lite artigt om en paus hehe. Så för att vinna tävlingar krävs således rutin, upprepade tävlingar och slipning efter varje gång vilket jag nu är ännu mer ödmjuk inför än tidigare.

Det är m.a.o. verkligen inte bara att vilja tillräckligt mycket och vara tuff som gör att man vinner, vilket jag iofs verkligen aldrig har trott!! Däremot var det viktigt för mig mentalt att tänka och känna att jag verkligen ville trycka till henne och att känna mig ”bra” precis innan matchen för att klara av pressen och nervositeten. Vi satte en hel del sköna tekniker på Mats ben dessförinnan haha men som sagt; inte samma sak!

Dessutom har all pepp och hjälp på träningen gjort massor, för det var såklart inte helt enkelt att våga ställa upp på detta som tävlingsovan småbarnsmamma. Så för mig ÄR verkligen själva deltagandet en vinst för mig – och sedan hur genomförandet faktiskt blev – en fin bonus. Har lärt mig massor och fick ju göra och uppleva precis det jag ville. Nu vet jag lite mer om hur det är att tävla i kyokushin och hur det är för mig att gå upp på tatamin i den situationen. Det går bara inte att föreställa sig.

Jag har ju dessutom haft några av de roligaste träningsveckorna på länge i så skönt sällskap av Mats och Maria och alla andra som har ställt upp.

Extra stort tack till Erik, Lars, Leif och Mattias som tränat extra med oss inför detta! Och självklart till vår kära Shihan och vän Mats för att du tog med oss på resan och ställer upp med både kropp och själ som du gör.

Det var hur det kändes det. Hur det ser ut kan man se här:

Men det får mig ju lite grand att bli nyfiken alltså…om jag kan komma så nära på detta; vad skulle då kunna hända om jag tränade lite till..?

😜

Med andra ord; to be continued!