Nu är i skrivande stund bara en vecka kvar, eller tekniskt sett ju ännu mindre, tills det är dags!

Kollegor skämtar på jobbet om hur jag slår sönder låsta dörrar och konservburkar med mina bara händer eller helt enkelt klyver dem med min ” extremt fokuserade laserblick”, haha. Tävlingslicenser är införskaffade, hyrbil och hotell är bokat och i veckan läkarintyg gjorda. Många undrar hur det känns:

Det är framförallt så himla kul att vi ska göra det här och att jag äntligen ska få göra min bucket-list kyokushin – tävling; med råge dessutom! Man ska verkligen aldrig säga aldrig har jag lärt mig nu.

Det känns också på ett sätt lite märkligt, särskilt som idag då det inte blev någon träning p.g.a. strul med låset på dojon och jag har fullt upp med vardag och på att ta hand om min son då mannen är bortrest en vecka. Det kommer också vara fullt ös på jobbet den här kommande veckan, men mest troligt kommer jag köra alla veckans pass för att sen ta det kolugnt fram till söndagen. Ev. hoppar jag i så fall torsdagens pass, så att jag är nästintill rastlös på söndagen. Det tar ca två, tre dagar beroende på hur trött jag är innan jag får den känslan i kroppen och tänker att jag hellre är det än lite trött i så fall. Det här med månatliga perioder spelar som bekant roll och tyvärr infaller allt på min som regel tröttaste vecka när jag ofta däckar tidigt på kvällen och är lite allmänt klumpigare och mindre uthållig än vanligt, men jag hoppas att nerverna ska spela över det lite grand. I värsta fall får jag väl försöka sova, äta och lata mig så mycket som möjligt under fredagen och lördagen som uppladdning. Film och chips på hotellet kanske, haha. 😉

I övrigt har ju de här 15 veckorna gått helt galet fort. Det känns som att det ju inte var så länge sedan vi började – men också helt lagom ur förberedelsesynpunkt. Det är väl ungefär så länge jag brukar förbereda mig för gradering också om jag tänker efter. Så det är där någonstans man börjar känna sig lite trött på att träna och förbereda sig och bara liksom vill komma till skott någon gång.

Man kan ju undra vad som hänt med kroppen under den här tiden? Ja, jag har nog inte gått ned så mycket i vikt, Möjligen ett kilo, vilket iofs inte var något mål men det känns som att jag morfat lite och kanske omvandlat någon andel fett till muskler, har kortare återhämtningstid och är allmänt piggare än när vi började. Definitivt mycket bättre inre bålmuskulatur (och definitivt mycket mer stryktålig). Det är ju en vinst bara det!

Gällande tävlingen tänker jag fortfarande att jag vill ha den där balansen mellan att känna “det gäller inte livet” och att jag verkligen skulle vilja sparka någon av mattan, haha. Eller åtminstone sätta några riktigt bra och hårda tekniker som vi tränat på. (Eller helst att de inte ens förstod vad som hände, haha. ;p) När jag går upp vill jag vara taggad men inte heller övertaggad. Det positiva är att allt känns bra i kroppen just nu också, förutom möjligen den där höger långfingerknogen, men jag ska ju ändå träffa med pekfingerknogen så att… 😉

Jag tänker någonstans också att va fasen… Har jag klarat av de här svinjobbiga svartbältesgraderingarna på Ronin Do med rond efter rond, på gränsen till uttmattning, timme efter timme efter timme, knappt utan paus – nu två gånger dessutom(!) – har jag under den här tiden klarat av att kroppsknocka Mats x flera, som är antalet storlekar och betydligt mer “muskelvadderad” än jag samt dessutom fått uppleva andra modell större än mig smärtmysa av en del av mina sparkar och slag, så vore det väl självaste den om jag inte skulle klara av några ronder mot de här tjejerna. Jag kommer aldrig att underskatta dem och det kommer säkert kännas en hel del på mig med – men vad fasen liksom!! Eller hur?? 😉

Så nu kör vi ända in i kaklet: Yeehaa! smiley

Matcherna går vi på söndagen 7:e Oktober och går att streama på:

www.kyokushinec.com

Jag hoppas hinna skriva något mer och förhoppningsvis hinna få upp någon bild med. I annat fall blir det Facebookupdates fram tävling helt enkelt.