Har under tiden sedan vi började nosat lite på det här med idrottspsykologi, dels för att jag är allmänt nyfiken och dels för att jag tänkte passa på och lära mig så mycket som möjligt när jag liksom ändå håller på. Saker jag tidigare funderat över; vem är jag som tävlingsperson? Hur tänker och tränar en ”vinnare” även mentalt?

Jag som tävlingsperson vet jag egentligen inte jättemycket om, eftersom jag tävlat så lite. Det jag tror att jag vet är att jag inte är den där ”klassiska” tävlingsmänniskan som bara älskar att vinna för vinnandets skull, eller att samla trofeer och prestationer typ. Det är helt andra saker som får min båt att gunga, om man säger så. Typ nyfikenhet på att upptäcka mer om mig själv i den situationen och hur jag klarar av situationen, klarar jag att använda det jag lärt mig när det gäller? etc. Jag är heller ingen särskilt temperamentsfull person, utan föredrar att typ som på det här viset att reflektera över saker. Så risken att mina “känslor tar över” på tävling är nog inte heller speciellt överhängande. 😉

Vilket fick mig att tänka kring press och nervositet och hur man kan reagera på det. Rätt intressant så jag googlade och läste lite om det, bland annat här:

http://springlfa.se/ifragasatta-eller-acceptera-att-hantera-tavlingsnervositet/

När jag tänker på ”stor tävling” då kan jag känna mig nervös. Eller tävling alls. Jag tycker generellt väldigt illa om känslan av nervositet då jag mycket hellre föredrar att känna mig saker som lugn, säker, avslappnad, trygg. (Det gör väl de flesta?) Nervositet är för mig lite lika med motsatsen; otrygghet, att inte på förhand kunna avgöra utkomsten av något.

Hur och var i kroppen känns det? frågas i artikeln ovan. Som en slags tyngd och/eller kall känsla mitt i bröstkorgen, som påverkar andningen, hjärtslagen, som sprider sig ner i benen och gör dem tunga. Och en slags omedelbar trötthet, även i huvudet, som att jag bara vill vila. Jag upplever själv sällan problem med fokus men är jag nervös känns det mer som att jag blir helt tom i huvudet och att fokus mest ligger på att ta sig igenom situationen så bra som möjligt. Gärna så fort som möjligt, vilket även gör alla former av väntan jobbigt.

Vad är det som gör en nervös? är också en fråga. För mig är det nog inte risken att förlora som föreslås i artikeln som gör det. Inte heller risken att bli hårt slagen eller t.o.m. knockad, utan snarare det där med alla faktorer som jag inte har kontroll över. Typ hela miljön som jag nämnt tidigare, att inte veta något om motståndaren men särskilt, tror jag, det där att inte veta hur jag själv kommer att prestera och reagera.

Med det sagt känner jag faktiskt mig rätt hoppfull över att jag med rätt förberedelse faktiskt kommer kunna ta ner min nervositet en hel del! Jämför man med våra graderingar på Ronin Do t.ex. var jag ju vid de 2-3 första så nervös att jag nästan grät. Inte så mycket över själva prestationen i sig utan att behöva vara så exponerad tror jag. Då menar jag inte det här med att alla tittar, utan exponerad med allt både sitt bästa och sitt sämsta när man befinner sig på gränsen på något sätt. Det har ju dock hunnit ändrats betydligt, så pass att jag snarare vid min senaste gradering snarare kände mig som mina favoritord ovan. Det har förstås en del att göra med att man känner igen sig i både situationen och med människorna, men även med andra saker. Jag tror också jag har lite mer realistiska förväntningar kring vad man kan vänta sig av både gradering och tävling än för några år sedan. Med andra ord att det kan och förmodligen bitvis kommer att vara riktigt p.i.t.a (pain in the ass), en förväntan som faktiskt har gjort allt lite enklare att hantera.

Så jag tänker börja föreställa mig att jag är där, går upp på mattan och att jag känner mig precis så; lugn, säker, avslappnad, trygg. Har fokus på vad jag ska göra och känner mig trygg i det. När det gäller är det ju trots allt det enda som finns att ha fokus på; min egen prestation där och då. Något annat kan jag ju egentligen inte styra över. Jag är inte religiös men det finns en bön som varit som ett mantra för mig och hjälpt mig oerhört mycket i en mängd olika situationer genom åren. Det var ett tag sen nu men den passar lika bra in nu: “(gud, om man vill) ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”. För mig har det gjort all skillnad i världen, så jag tar med mig den nu med!

Jag är nästan t.o.m. mer nyfiken på hur det går med de här bitarna än om jag kommer vinna matchen eller ej, haha. Eller om man säger såhär; vinsten är i så fall snarare ett kvitto på att jag fixade de här bitarna som jag ville. Eller, jag kanske t.o.m. gör det och ändå förlorar. Men självklart Vill jag ju helst vinna – tro inget annat!

Spännande är det oavsett!