18-07-31:

Tror både jag och Maria behövde lite paus. Maria drog på konsert och jag till Helsingborg över helgen. Tog med träningskläderna men de blev liggandes i väskan, dels pga värmen men mest för att dagarna blev långa och fyllda med aktivitet. Var dock rätt skönt både mentalt och fysiskt med en liten paus! Men idag var det dags igen. Och den enda bilden som kommer visas den här gången är denna:

Jag var alltså tvungen att lägga påsen på förarsätet eftersom mina shorts var så genomsvettiga efter träningen , haha. Rekord i både värme och svettmängd idag! Dels beroende på värmen men också då vi faktiskt för andra gången på kort tid körde sparring på mattan. Fruktansvärt i den här värmen. Jag blev helt yr ett tag men det lade sig ganska snabbt med lite kallt vatten på handlederna.

Tänker att det är bäst att vara helt ärlig i en blogg som denna, allt är inte rosor och solsken jämt. Idag kände jag mig lite skör på något sätt. Lite vacklande självförtroende och känslig, utan att egentligen veta varför. Ibland vet jag bara inför ett pass att det kan komma att bli så oavsett vad vi gör egentligen. Och eftersom jag nu vet det, behöver jag inte bli riktigt lika påverkad av det som innan jag visste det. Vissa dagar är så bara och andra är bättre. Med det sagt kändes sparringen väl sådär, många frågetecken uppstår verkligen. En av mina svårigheter med sparring har alltid varit att jag blir slö och enformig när jag blir trött, vilket jag upplever går ganska snabbt. Benen känns tunga att både flytta och lyfta. Och det känns som man glömt ungefär 80-90% av det man tränat på och lärt sig. Man undrar om man ska försöka tänka ut något eller mer låta bli och bara försöka agera på det som uppstår. Man ser möjligheter men orkar inte agera på dem. Man tappar garden och gör dumma saker. Osv osv. Vad som också blir mer och mer klart är att jag fokuserar allt mindre på den jag ev. kommer att möta och mer och mer på mig själv. Ibland har man ju läst sådana där citat; att den enda motståndaren är en själv ungefär. Det börjar faktiskt kännas lite så. Idag kändes det dock lite som att det skulle behöva kanske 3 års sån här träning till snarare än tio veckor. Kommer jag hinna få ihop mina grejer under den här tiden? Det känns i alla fall som att det är det som det handlar om mest, mer än vad någon annan ev. kan tänkas göra. Och att vinna den allra första matchen. Jag vill Verkligen Inte åka ut det första jag gör! Då skulle jag bli besviken, men fixar jag det är resten bonus. Då jäklar! 😄

Å den positiva sida har jag blivit starkare, kan ta slag mycket bättre, urinläckaget som jag trodde var nåt bestående efter graviditeten verkar nästan vara borta och jag börjar till och med sluta vara helt körd av stelhet i hela nedre halvan av ryggen efter varje pass som jag hittills varit. Inget av vilket jag kommer vinna på, men glad för det ändå. 😜

Helt ärligt så oavsett hur det går, så insåg jag när jag satt där på min plastpåse, att jag faktiskt kommit rätt långt ifrån där jag startade. Jag gör saker idag som jag aldrig hade trott bara för några år sen. Jag vågar hellre och misslyckas än att låta bli om jag vill något; det gör mig stolt. Jag känner att jag hittills gjort det helt ok för att vara en liten fräknig tjej från norrland. 😊