Blog Image

Fighter

Vår väg till EM 2018

Följ våra fighters påväg mot EM i Kyokushin Karate 6-7 Oktober 2018.

Det känns som tävlingsträning

Nu startar resan Posted on Sun, August 05, 2018 22:12:21

Nu har vi som sagt börjat fokusera lite mer på vad som faktiskt händer när vi rör på oss.

8 veckor kvar nu… Tiden flyger iväg och 8 veckor känns nästan som att det är tävling i morgon, haha.

I torsdags efter ordinarie pass gjorde vi något som fick det att snurra till rejält i båda mitt och Marias huvud verkade det som. Vi skulle driva den andra med 5-7 slag/sparkar, därefter backa och “bjuda in” den andra för att kontra innan den andra hinner göra sin teknik. Det kändes iaf för mig väldigt ovant, det där med “bjuda in” – biten. Har inte alls koll på vad jag vill göra efter det ens, så det var både intressant och utmanade. Lyckas dock hitta EN serie som kändes bra. Den skulle jag behålla och träna på. Efter det körde vi säck följt av spark tills vi var rätt trötta.

Vi har också tränat en del på sätt att göra lårsparkar på. De sätt som gör ont om man sätter dem. Vi fixar dem då och då men inte när vi rör oss – än.

Idag söndag var Maria på Gotland och lekte medeltid, men vi hade sällskap av deshi Alexandra, sempai Maria G och Lars W på träningen. Som vanligt vid det här laget blev det en del medicinbollsträning. Sedan lite fotarbete på/i stege (dels med medicinboll), sparkar med “inte nudda plast” på stegen, följt av lätt sparring med feedback. Jag fick veta att jag tar ett steg innan jag ska sparka som gör att det syns, släpper ner armarna, backar lite för mycket, går åt sidan för lite, sparkar lite fel på låren etc. Så vi tränade på bland annat det. Vi hittade också en till kombination som jag ska minnas/öva på.

Sen fick jag i uppgift att hålla min plats i mitten medan den andra går på. Jag fick köra mot alla utan så mycket paus, vilket gav rätt bra flås. Svett är man ju rätt okänslig för vid det här laget efter denna sommar. 😉 Det var också inte helt lätt men heller inte helt omöjligt. Det kändes som att jag fattade lite bättre vad jag ska göra efter än före i alla fall. Vi pratade också om att lårsparkar är the way to go mot någon som är längre och som gärna sparkar uppåt. Jag körde på det mot Maria G och det var det som kändes bra med den övningen, resten sådär. Kunde jag ha bara lite eller mycket av det på tävling så skulle jag vara väldigt nöjd.

Mentalt märker jag att det är lätt att fästa sig vid allt som inte fungerar bra och bli överkritisk. Det är väl lite så jag är generellt när jag verkligen går in för något. Men nu tänker jag att eftersom det kommer naturligt för mig så behöver jag ju inte direkt fokusera mer på det. Det brukar också leda till att jag får sämre självkänsla än jag nog borde eller behöver ha och blir lite mer “låst” i mitt sätt att tänka på nåt sätt. Så istället kommer jag verkligen anstränga mig den här gången för att minnas och fokusera på det som gick bra. Det är ju trots allt det som gick och fungerade som jag ska upprepa och göra på tävling. Det kändes befriande bara att tänka så redan nu!

Blivit lite sämre på att ta bilder men Mats hade huvudet med sig och tog några i alla fall:



Ja, och fler armhävningar. Vi avslutar alla pass med minst 15 på knogarna på trägolvet. Känns dock mer i armarna än på knogarna vid det här laget. 😝


Ser fram emot en ny träningsvecka!



Lite vila och en påse blöta kläder

Nu startar resan Posted on Sun, August 05, 2018 21:26:14

18-07-31:

Tror både jag och Maria behövde lite paus. Maria drog på konsert och jag till Helsingborg över helgen. Tog med träningskläderna men de blev liggandes i väskan, dels pga värmen men mest för att dagarna blev långa och fyllda med aktivitet. Var dock rätt skönt både mentalt och fysiskt med en liten paus! Men idag var det dags igen. Och den enda bilden som kommer visas den här gången är denna:

Jag var alltså tvungen att lägga påsen på förarsätet eftersom mina shorts var så genomsvettiga efter träningen , haha. Rekord i både värme och svettmängd idag! Dels beroende på värmen men också då vi faktiskt för andra gången på kort tid körde sparring på mattan. Fruktansvärt i den här värmen. Jag blev helt yr ett tag men det lade sig ganska snabbt med lite kallt vatten på handlederna.

Tänker att det är bäst att vara helt ärlig i en blogg som denna, allt är inte rosor och solsken jämt. Idag kände jag mig lite skör på något sätt. Lite vacklande självförtroende och känslig, utan att egentligen veta varför. Ibland vet jag bara inför ett pass att det kan komma att bli så oavsett vad vi gör egentligen. Och eftersom jag nu vet det, behöver jag inte bli riktigt lika påverkad av det som innan jag visste det. Vissa dagar är så bara och andra är bättre. Med det sagt kändes sparringen väl sådär, många frågetecken uppstår verkligen. En av mina svårigheter med sparring har alltid varit att jag blir slö och enformig när jag blir trött, vilket jag upplever går ganska snabbt. Benen känns tunga att både flytta och lyfta. Och det känns som man glömt ungefär 80-90% av det man tränat på och lärt sig. Man undrar om man ska försöka tänka ut något eller mer låta bli och bara försöka agera på det som uppstår. Man ser möjligheter men orkar inte agera på dem. Man tappar garden och gör dumma saker. Osv osv. Vad som också blir mer och mer klart är att jag fokuserar allt mindre på den jag ev. kommer att möta och mer och mer på mig själv. Ibland har man ju läst sådana där citat; att den enda motståndaren är en själv ungefär. Det börjar faktiskt kännas lite så. Idag kändes det dock lite som att det skulle behöva kanske 3 års sån här träning till snarare än tio veckor. Kommer jag hinna få ihop mina grejer under den här tiden? Det känns i alla fall som att det är det som det handlar om mest, mer än vad någon annan ev. kan tänkas göra. Och att vinna den allra första matchen. Jag vill Verkligen Inte åka ut det första jag gör! Då skulle jag bli besviken, men fixar jag det är resten bonus. Då jäklar! 😄

Å den positiva sida har jag blivit starkare, kan ta slag mycket bättre, urinläckaget som jag trodde var nåt bestående efter graviditeten verkar nästan vara borta och jag börjar till och med sluta vara helt körd av stelhet i hela nedre halvan av ryggen efter varje pass som jag hittills varit. Inget av vilket jag kommer vinna på, men glad för det ändå. 😜

Helt ärligt så oavsett hur det går, så insåg jag när jag satt där på min plastpåse, att jag faktiskt kommit rätt långt ifrån där jag startade. Jag gör saker idag som jag aldrig hade trott bara för några år sen. Jag vågar hellre och misslyckas än att låta bli om jag vill något; det gör mig stolt. Jag känner att jag hittills gjort det helt ok för att vara en liten fräknig tjej från norrland. 😊