Blog Image

Fighter

Vår väg till EM 2018

Följ våra fighters påväg mot EM i Kyokushin Karate 6-7 Oktober 2018.

Ett äventyr är över – ett annat tar sin början?

Nu startar resan Posted on Mon, October 15, 2018 22:03:39

Så hur gick det då!?

Well, med dunkande hjärtan fick vi äran att inleda hela kumite – delen på söndagen. Tyvärr gick vi inte vidare, dock gjorde våra motståndare det vilket kändes väldigt bra. Som väntat var ingen av dem som ställde upp några orutinerade duvungar direkt utan som väntat kyokushintjejer som hunnit tävla en del, troligen också hunnit slipat en hel del på sina brister och lagt upp sitt game. Så min till synes blygsamma tanke att kunna fira stort om jag vann första matchen var nog inte helt ute och cyklade utan ganska så väldigt realistisk, vilket också känns bra!

Det som också kändes riktigt bra var att de som sagt är mer tävlingsvana och ju faktiskt Enbart tränar detta då vi ju lika ofta tränar helt andra saker, faktiskt fick sig en rejäl omgång och motstånd av både mig och Maria och att det i slutändan bara skiljde en poäng i domslut på oss båda. Så som i princip helt grön både inom tävling och kyokushin är jag således väldigt nöjd med detta!

Det vi lade märkte till var att många tjejer till skillnad från killar går upp väldigt nära sin motståndare för att kapa avstånd och trycka den andra bakåt. Jag försökte lösa det med mycket förflyttningar men det var otroligt svårt att hinna in med sparkarna och hitta avståndet då den andra redan var på väg framåt sekunden efter att avståndet var kapat. Tittar man på filmen ser man dock två, tre gånger när jag faktiskt fick någon sekund till samt någon rotation som jag hade kunnat förvalta med t.ex. en snurrspark men tvekade istället. Dels av ren trötthet men också att vi nog skulle kunna nöta in mer sekvenser att göra då som bara sitter i ryggmärgen. En annan konsekvens av allt hoppande jag gjorde + lite ovana med tandskydd förmodligen gjorde mig väldigt trött sista minuten, vilket syns på benen. När domslutet till slut kom flimrade det rätt så duktigt framför ögonen och jag är glad att jag inte svimmade av syrebrist, haha. 😝

Ser man på tjejerna som gick vidare och vann var det mycket mer lugnt och metodiskt i närkamp med explosiva tekniker lite då och då istället som gällde. Varvat med lite köttande mot slutet av tiden oftast.

På herrsidan var det mer variation i form av otroligt explosiva duracellkaninmatcher med hoppsnurrsparkar och allt i hela kokboken till långsammare, tunga men mer ensidiga tungviktare. Allt riktigt roligt och lärorikt att studera!

En annan lärdom som repeterats efter detta är att det helt enkelt inte går att jämföra tävling och vanlig träning. Min kära make påminde mig om detta nu ikväll genom att rekapitulera något han hört från Bas Rutten; att du kan vara hur duktig på träning som helst men du kan ändå inte veta vad som händer med dig när tävlar och du också får någon på dig som slår upprepade gånger med full kraft. Vilket ju var precis vad jag ville ta reda på!

Det som hände var bl.a. hög stressfaktor och svårt att tänka typ alls, vilket i sin tur ställer högre krav på motoriskt invanda rörelser. Och det kräver verkligen bara sitt med massor av tunga slag som verkligen känns och att ändå fortsätta istället för att be lite artigt om en paus hehe. Så för att vinna tävlingar krävs således rutin, upprepade tävlingar och slipning efter varje gång vilket jag nu är ännu mer ödmjuk inför än tidigare.

Det är m.a.o. verkligen inte bara att vilja tillräckligt mycket och vara tuff som gör att man vinner, vilket jag iofs verkligen aldrig har trott!! Däremot var det viktigt för mig mentalt att tänka och känna att jag verkligen ville trycka till henne och att känna mig ”bra” precis innan matchen för att klara av pressen och nervositeten. Vi satte en hel del sköna tekniker på Mats ben dessförinnan haha men som sagt; inte samma sak!

Dessutom har all pepp och hjälp på träningen gjort massor, för det var såklart inte helt enkelt att våga ställa upp på detta som tävlingsovan småbarnsmamma. Så för mig ÄR verkligen själva deltagandet en vinst för mig – och sedan hur genomförandet faktiskt blev – en fin bonus. Har lärt mig massor och fick ju göra och uppleva precis det jag ville. Nu vet jag lite mer om hur det är att tävla i kyokushin och hur det är för mig att gå upp på tatamin i den situationen. Det går bara inte att föreställa sig.

Jag har ju dessutom haft några av de roligaste träningsveckorna på länge i så skönt sällskap av Mats och Maria och alla andra som har ställt upp.

Extra stort tack till Erik, Lars, Leif och Mattias som tränat extra med oss inför detta! Och självklart till vår kära Shihan och vän Mats för att du tog med oss på resan och ställer upp med både kropp och själ som du gör.

Det var hur det kändes det. Hur det ser ut kan man se här:

Men det får mig ju lite grand att bli nyfiken alltså…om jag kan komma så nära på detta; vad skulle då kunna hända om jag tränade lite till..?

😜

Med andra ord; to be continued!



En vecka kvar!

Nu startar resan Posted on Sun, September 30, 2018 22:06:40

Nu är i skrivande stund bara en vecka kvar, eller tekniskt sett ju ännu mindre, tills det är dags!

Kollegor skämtar på jobbet om hur jag slår sönder låsta dörrar och konservburkar med mina bara händer eller helt enkelt klyver dem med min ” extremt fokuserade laserblick”, haha. Tävlingslicenser är införskaffade, hyrbil och hotell är bokat och i veckan läkarintyg gjorda. Många undrar hur det känns:

Det är framförallt så himla kul att vi ska göra det här och att jag äntligen ska få göra min bucket-list kyokushin – tävling; med råge dessutom! Man ska verkligen aldrig säga aldrig har jag lärt mig nu.

Det känns också på ett sätt lite märkligt, särskilt som idag då det inte blev någon träning p.g.a. strul med låset på dojon och jag har fullt upp med vardag och på att ta hand om min son då mannen är bortrest en vecka. Det kommer också vara fullt ös på jobbet den här kommande veckan, men mest troligt kommer jag köra alla veckans pass för att sen ta det kolugnt fram till söndagen. Ev. hoppar jag i så fall torsdagens pass, så att jag är nästintill rastlös på söndagen. Det tar ca två, tre dagar beroende på hur trött jag är innan jag får den känslan i kroppen och tänker att jag hellre är det än lite trött i så fall. Det här med månatliga perioder spelar som bekant roll och tyvärr infaller allt på min som regel tröttaste vecka när jag ofta däckar tidigt på kvällen och är lite allmänt klumpigare och mindre uthållig än vanligt, men jag hoppas att nerverna ska spela över det lite grand. I värsta fall får jag väl försöka sova, äta och lata mig så mycket som möjligt under fredagen och lördagen som uppladdning. Film och chips på hotellet kanske, haha. 😉

I övrigt har ju de här 15 veckorna gått helt galet fort. Det känns som att det ju inte var så länge sedan vi började – men också helt lagom ur förberedelsesynpunkt. Det är väl ungefär så länge jag brukar förbereda mig för gradering också om jag tänker efter. Så det är där någonstans man börjar känna sig lite trött på att träna och förbereda sig och bara liksom vill komma till skott någon gång.

Man kan ju undra vad som hänt med kroppen under den här tiden? Ja, jag har nog inte gått ned så mycket i vikt, Möjligen ett kilo, vilket iofs inte var något mål men det känns som att jag morfat lite och kanske omvandlat någon andel fett till muskler, har kortare återhämtningstid och är allmänt piggare än när vi började. Definitivt mycket bättre inre bålmuskulatur (och definitivt mycket mer stryktålig). Det är ju en vinst bara det!

Gällande tävlingen tänker jag fortfarande att jag vill ha den där balansen mellan att känna “det gäller inte livet” och att jag verkligen skulle vilja sparka någon av mattan, haha. Eller åtminstone sätta några riktigt bra och hårda tekniker som vi tränat på. (Eller helst att de inte ens förstod vad som hände, haha. ;p) När jag går upp vill jag vara taggad men inte heller övertaggad. Det positiva är att allt känns bra i kroppen just nu också, förutom möjligen den där höger långfingerknogen, men jag ska ju ändå träffa med pekfingerknogen så att… 😉

Jag tänker någonstans också att va fasen… Har jag klarat av de här svinjobbiga svartbältesgraderingarna på Ronin Do med rond efter rond, på gränsen till uttmattning, timme efter timme efter timme, knappt utan paus – nu två gånger dessutom(!) – har jag under den här tiden klarat av att kroppsknocka Mats x flera, som är antalet storlekar och betydligt mer “muskelvadderad” än jag samt dessutom fått uppleva andra modell större än mig smärtmysa av en del av mina sparkar och slag, så vore det väl självaste den om jag inte skulle klara av några ronder mot de här tjejerna. Jag kommer aldrig att underskatta dem och det kommer säkert kännas en hel del på mig med – men vad fasen liksom!! Eller hur?? 😉

Så nu kör vi ända in i kaklet: Yeehaa! smiley

Matcherna går vi på söndagen 7:e Oktober och går att streama på:

www.kyokushinec.com

Jag hoppas hinna skriva något mer och förhoppningsvis hinna få upp någon bild med. I annat fall blir det Facebookupdates fram tävling helt enkelt.



Plankbrytning och karateknogar

Nu startar resan Posted on Sun, September 16, 2018 21:45:49

Sååå…

I kyokushintävlingar ska man då alltså krossa minst 2 plankor på 4 olika sätt; med knogarna, med sidan av handen, armbågen och utsidan av foten. Det ingår i tävlingen så det är inget man kan hoppa över utan att bli diskad helt och hållet. Jag och Maria började känna lite lätt panik med tre veckor kvar och då ingen av oss gjort detta tidigare. 😉 Och då ingen hade riktigt tid att åka till bygghandeln och såga så köpte vi in en återanvändningsbar planka i plast från Budo&Fitness.

I lördags kom plankan och då vi hade lite andra ärenden i dojon fick jag prova + lite extra träning med Mats, vilket också var rätt bra efter mitt förkylningsuppehåll.

Resultatet av omgång nummer två ses i första bilderna ovan. Jag satte den första gången men tyckte det kändes i knogarna. Så när jag skulle prova igen så tvekade jag visst och då gick det…mindre bra. 😉 (Se normal knoge till vänster och “karateknoge” till höger.) Utsidan av handen kändes också men gick utan brutna ben. Lesson learned; intention is everything!

Så idag fick vi fortsätta prova lite efter passet. Armbåge och fot kändes betydligt enklare.

Mats krossade förstås plankan med en perfekt hoppsnurrspark bara för skojs skull. 😉

Så på tävling är det alltså minst 2 plankor som gäller. Gör man fler blir det poäng som räknas in i tävlingen sedan. Själv vet jag inte om det känns så smart att ens prova mer än minimum med tanke på vår inte så gedigna erfarenhet av detta. Känns ju dumt att riskera att bli skadad inför nästa match liksom. Helt ärligt så känns det mest som en onödig distraktion från tävlingen just nu det här men lite kul att få ha provat det ändå.

Jag loggade också in en gång till på registreringssidan och roligt nog är det 12 stycken tjejer i vår viktklass anmälda nu, varav några jag sett när jag försökt studera lite matcher. Känns riktigt kul! Det är ju nästan så att man hoppas på att få gå vidare bara för att få möta så många av dem som möjligt (och inte behöva sitta bredvid och kolla på).

Så nu bli det två veckor med så mycket träning som möjligt, då Marcus reser bort sista veckan innan tävling och jag får lite svårare att hålla lika många dagar då.

Pepp, pepp, pepp, nu kööör vi!!!

;D



En vecka utan träning och 3 veckor kvar

Nu startar resan Posted on Sun, September 16, 2018 20:56:57

12/9:

Det var ju i och för sig bättre att bli förkyld nu än om 3 veckor. Men det innebar en vecka utan träning. Och knappt några blåmärken har jag kvar – känner knappt igen mig själv! 😉

Sinnessjukt snabbt har veckan gått dessutom. Som att den tyst och diskret sjönk ned i ett stort slukhål (har den ens existerat?).

Det verkar som att jag i början av en förkylning alltid tror att det ska gå över på ett par dagar. Oftast verkar det istället vara då jag mår som sämst och det verkligen bryter ut, haha. Men det är lite typiskt mig tror jag; optimist tills dess att motsatsen är bevisad liksom. Om ens då.

Märkligt också med den där känslan i kroppen när man brukar träna men plötsligt inte gör det på några dagar. Det är som att musklerna säger; ”hallå??”. Men när man provar något benböj eller kanske armhävningar känner man att tröttheten konstigt snabbt sätter in – och att det nog är bäst att ta det lugnt ändå.

Jag känner mig ändå rätt nöjd över att jag avhållit mig ”duktigt” den här gången och inte pushat på för tidigt. (Men visst har jag väl ändå gjort iaf några lugna övningar på vardagsrumsgolvet + lite stretch). Har dessutom fått nästintill hotfullt tydliga besked från mina rehab- och sjukvårdande kollegor på jobbet att vara extra försiktig när ihållande halsont är fallet. Tydligen är risken är större att få hjärtmuskelinflammation då, vilket också kan ta tid att bli av med, något som var nytt för mig. Tacksam för mina välmenande kollegor! 🙏🏻

Men nu är det bättre i halsen och kvar är lite hosta och skruttighet vilket jag tror kommer dunsta bort tillsammans med svetten på morgondagens träning.

I brist på annat och som ”uppvärmning”, inför morgondagen tog jag därför en liten promenad runt Ursvik via skogen. Lyssnade på peppande musik (bl.a Vår låt såklart!) och tänkte bl.a. en del på sparring. Kan man inte träna kan ju alltid tänka att man tränar. 😂 Kan liksom inte låta bli och undra om den här träningen vi gjort varit tillräcklig, om man kunde gjort något mer och bättre? Kanske avsatt lite mer tid för konditionsträning? För sparring? Samtidigt så tänker jag att, om man tänker , så när ska det någonsin bli bra nog? Och när är det i sådana fall någonsin dags? Då hade man ju kunnat förbereda sig i 5 år till och kanske missa tävlingen helt, haha. Och nu när vardagen är igång är jag rätt glad för den träning jag får till dessutom.

Så, nu tar vi och stryker ett streck över den här veckan tycker jag och blickar framåt istället.

Hi ho silver, away!

P.S. Om Vår låt är “Legendary” så är Min låt den här gången Sias “Unstoppable”:

https://www.youtube.com/watch?v=H3evCDEXp4I

“I put my armor on, show you how strong how I am
I put my armor on, I’ll show you that I am

I’m unstoppable
I’m a Porsche with no brakes
I’m invincible
Yeah, I win every single game
I’m so powerful
I don’t need batteries to play
I’m so confident, yeah, I’m unstoppable today
Unstoppable today, unstoppable today
Unstoppable today, I’m unstoppable today”

Precis den pepp jag behöver! =D



4 veckor kvar

Nu startar resan Posted on Sun, September 09, 2018 21:38:35

Det var nu vi skulle börja med 6 dagar/veckan nu ja.

Lyckades få ihop i alla fall 5 dagar senaste veckan. Trodde jag skulle dö lite mer men formen verkar ju helt ok ändå. Det är som att kroppen börjar vänja sig vid att köra lite oftare och återhämtar sig mycket snabbare. Det känns också som att den allmänna energin är mera befintlig och allmänt jämn än tidigare.

I fredags körde vi lite extra i dojon. Vi hade också fint sällskap av min son William som tog lite fina bilder åt oss med!

Vi körde 3 minuters – intervaller på säck med både ben och armar + lite styrka. 3 minuter eftersom en match är det helt enkelt (iaf första, förlängning 2 min). Blev positivt överraskad över hur fräsch jag ändå kände mig efter 3 dagar i sträck!

Annars har det tagit mer och mer tid att skriva de här inläggen. Har försökt med detta t.ex. ända sedan i fredags men har inte riktigt orkat eller somnat väldigt tidigt på kvällen. Vardagen gör sig gällande och man blir trött av mycket träning helt enkelt! Det är väl tur att det är några veckor det handlar om. =)

I övrigt börjar det kännas lite som att jag inte riktigt vet vad jag gör längre, haha. Eller snarare kanske att jag inte orkar tänka så mycket längre. Lite grand som när man pluggat ett tag och man inte riktigt orkar hålla uppe samma energi eller fokus, man bara kör på fram till tentan.

Den här veckan däremot har det blivit tre dagar i sträck men jag har också varit ganska trött. Imorgon blir det nog vilodag men kanske drar ut och springer eller nåt på lördagen istället. (Facit: Somnade med William (igen) på lördagen och vaknade förkyld på söndagen så att…)

Gällande tävlingen är det enligt arrangörerna rätt många EM – tävlingar som arrangeras i Europa och därför blir oftast ingen av dem jättestora. I vår viktklass verkar det bli vi 4 som kör, så vi får väl hoppas att jag och Maria inte behöver mötas det första vi gör då i så fall. ;p

Bonus! De som hamnar i semi ju tydligen bryta plankor också, vilket ingen av oss gjort tidigare, haha. Börjar ju bli rätt så tajt om vi ska fixa det så vi får väl försöka ordna några så snart som möjligt! Bilder på det kommer garanterat…

That´s all folks!



6 veckor kvar!

Nu startar resan Posted on Fri, August 24, 2018 23:25:13

Hej och hå!

Terminsstart på Ronin Do i veckan innebär att vardagen nu är i full gång på alla plan igen. Och i och med det går tiden om möjligt ännu fortare – nu är det bara 6 veckor kvar!

Har hunnit titta lite på anmälningar och än så länge är det två svenska tjejer som tävlat en del som man kan se i min och Marias viktklass, men jag vet att fler kommer. Det är lite roligt för man kan spana in dem på YouTube, liksom många andra som tävlar ofta numera, så jag och Maria kanske blir något av turneringens doldisar, hehe. 😉 Självklart har jag redan tittat på allt som gick att hitta. Det ska man ju förstås inte lägga för stor vikt vid men det känns ändå som en fördel att kunna få sig en någorlunda uppfattning.

Träningsmässigt var veckan innan detta före terminsstart ganska så lugn. Jag kände mig trött i kroppen och både Mats och Maria var dessutom borta en del, så jag unnade mig själv lite ledigt som uppladdning för resterande veckor. Mycket stretching blev det, vilket var väldigt bra och tydligen ganska så nödvändigt.

Fr.o.m. söndag blev det dock fullt ös igen vilket kändes bra. Har haft en del funderingar på vilket fokus jag ska ha nu de sista veckorna. Känns som att jag skulle behöva komma upp en del i kondition och känt mig osäker på om slagen etc verkligen sitter etc? En del av det beror säkert på att jag/vi inte kört så mycket ren kyokushinsparring tidigare, varför man är lite ovan vid just de här rörelserna. Igår körde vi dock lite kyokushin – ish på passet där vi gjorde just det vilket fick mig att känna mig något tryggare med det. Vi körde också lite med knän vilket också var skönt (ja, eller alltså, ni förstår) eftersom vi inte gjort det så mycket. Jag fick också tänka lite på var jag ska stå om sparkar etc verkligen ska gå igenom etc samt att vi båda behöver bli bättre på att inte stressa tekniker och att göra dem “ordentligt”, dvs foten till rumpan osv.

Vi håller även på att dona med lite av det praktiska med anmälningar, hotell, resan dit etc nu. Vi kommer resa ner på fredagen för invägning och registrering men själva kumiten är på söndagen, så vi får väl se vad som händer på lördagen. Uppladdning? Stretching? Shopping? 😉 Tydligen ska man ha en “ren, vit gi” också, så jag får kanske lov att titta på det…

Det börjar mer och mer kännas som att mycket kommer handla om att hålla fokus och inte hetsa upp sig för mycket på tävling, minst lika mycket som bra fys och att sätta bra tekniker vid rätt tillfälle eller kanske t.o.m. mer. Jag anstränger mig rätt mycket för att tänka på saker som går bra och försöker även se det framför mig, som jag tidigare varit inne på. Det känns för övrigt inte som att jag har tid att tänka på något annat för den delen heller, smalt superfokus är det som gäller. Det gör dock att det hela känns mycket mer hanterbart på nåt sätt.

Så träningsupplägget kommande veckor är typ passen på dojon + eget onsdagsfys med intervallträning och säck på jobbets gym. Fokus som tidigare att sätta vissa tekniker, stance och fixa bättre kondis.

Utöver det känner jag att det är rätt skönt att behålla min “sköna” inställning till det här. Det är inte på liv och död, det är intressant och framförallt Kul! Och jag lovar att jag har det!

Och just det, det har jag ju helt missat att dela:

I somras när jag körde hem ifrån ett träningspass kom det en låt på radion som jag direkt kände att det här är ju Vår Pepplåt! Here it is:

https://www.youtube.com/watch?v=o5jlLJa2Zhs

Let´s do this!!

P.S. Har ni inte kollat in kyokushinfighter på YouTube ännu så gör det – det är faktiskt rätt underhållande!



Idrottspsykologi och nervositet

Nu startar resan Posted on Wed, August 08, 2018 14:48:45

Har under tiden sedan vi började nosat lite på det här med idrottspsykologi, dels för att jag är allmänt nyfiken och dels för att jag tänkte passa på och lära mig så mycket som möjligt när jag liksom ändå håller på. Saker jag tidigare funderat över; vem är jag som tävlingsperson? Hur tänker och tränar en ”vinnare” även mentalt?

Jag som tävlingsperson vet jag egentligen inte jättemycket om, eftersom jag tävlat så lite. Det jag tror att jag vet är att jag inte är den där ”klassiska” tävlingsmänniskan som bara älskar att vinna för vinnandets skull, eller att samla trofeer och prestationer typ. Det är helt andra saker som får min båt att gunga, om man säger så. Typ nyfikenhet på att upptäcka mer om mig själv i den situationen och hur jag klarar av situationen, klarar jag att använda det jag lärt mig när det gäller? etc. Jag är heller ingen särskilt temperamentsfull person, utan föredrar att typ som på det här viset att reflektera över saker. Så risken att mina “känslor tar över” på tävling är nog inte heller speciellt överhängande. 😉

Vilket fick mig att tänka kring press och nervositet och hur man kan reagera på det. Rätt intressant så jag googlade och läste lite om det, bland annat här:

http://springlfa.se/ifragasatta-eller-acceptera-att-hantera-tavlingsnervositet/

När jag tänker på ”stor tävling” då kan jag känna mig nervös. Eller tävling alls. Jag tycker generellt väldigt illa om känslan av nervositet då jag mycket hellre föredrar att känna mig saker som lugn, säker, avslappnad, trygg. (Det gör väl de flesta?) Nervositet är för mig lite lika med motsatsen; otrygghet, att inte på förhand kunna avgöra utkomsten av något.

Hur och var i kroppen känns det? frågas i artikeln ovan. Som en slags tyngd och/eller kall känsla mitt i bröstkorgen, som påverkar andningen, hjärtslagen, som sprider sig ner i benen och gör dem tunga. Och en slags omedelbar trötthet, även i huvudet, som att jag bara vill vila. Jag upplever själv sällan problem med fokus men är jag nervös känns det mer som att jag blir helt tom i huvudet och att fokus mest ligger på att ta sig igenom situationen så bra som möjligt. Gärna så fort som möjligt, vilket även gör alla former av väntan jobbigt.

Vad är det som gör en nervös? är också en fråga. För mig är det nog inte risken att förlora som föreslås i artikeln som gör det. Inte heller risken att bli hårt slagen eller t.o.m. knockad, utan snarare det där med alla faktorer som jag inte har kontroll över. Typ hela miljön som jag nämnt tidigare, att inte veta något om motståndaren men särskilt, tror jag, det där att inte veta hur jag själv kommer att prestera och reagera.

Med det sagt känner jag faktiskt mig rätt hoppfull över att jag med rätt förberedelse faktiskt kommer kunna ta ner min nervositet en hel del! Jämför man med våra graderingar på Ronin Do t.ex. var jag ju vid de 2-3 första så nervös att jag nästan grät. Inte så mycket över själva prestationen i sig utan att behöva vara så exponerad tror jag. Då menar jag inte det här med att alla tittar, utan exponerad med allt både sitt bästa och sitt sämsta när man befinner sig på gränsen på något sätt. Det har ju dock hunnit ändrats betydligt, så pass att jag snarare vid min senaste gradering snarare kände mig som mina favoritord ovan. Det har förstås en del att göra med att man känner igen sig i både situationen och med människorna, men även med andra saker. Jag tror också jag har lite mer realistiska förväntningar kring vad man kan vänta sig av både gradering och tävling än för några år sedan. Med andra ord att det kan och förmodligen bitvis kommer att vara riktigt p.i.t.a (pain in the ass), en förväntan som faktiskt har gjort allt lite enklare att hantera.

Så jag tänker börja föreställa mig att jag är där, går upp på mattan och att jag känner mig precis så; lugn, säker, avslappnad, trygg. Har fokus på vad jag ska göra och känner mig trygg i det. När det gäller är det ju trots allt det enda som finns att ha fokus på; min egen prestation där och då. Något annat kan jag ju egentligen inte styra över. Jag är inte religiös men det finns en bön som varit som ett mantra för mig och hjälpt mig oerhört mycket i en mängd olika situationer genom åren. Det var ett tag sen nu men den passar lika bra in nu: “(gud, om man vill) ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”. För mig har det gjort all skillnad i världen, så jag tar med mig den nu med!

Jag är nästan t.o.m. mer nyfiken på hur det går med de här bitarna än om jag kommer vinna matchen eller ej, haha. Eller om man säger såhär; vinsten är i så fall snarare ett kvitto på att jag fixade de här bitarna som jag ville. Eller, jag kanske t.o.m. gör det och ändå förlorar. Men självklart Vill jag ju helst vinna – tro inget annat!

Spännande är det oavsett!



Det känns som tävlingsträning

Nu startar resan Posted on Sun, August 05, 2018 22:12:21

Nu har vi som sagt börjat fokusera lite mer på vad som faktiskt händer när vi rör på oss.

8 veckor kvar nu… Tiden flyger iväg och 8 veckor känns nästan som att det är tävling i morgon, haha.

I torsdags efter ordinarie pass gjorde vi något som fick det att snurra till rejält i båda mitt och Marias huvud verkade det som. Vi skulle driva den andra med 5-7 slag/sparkar, därefter backa och “bjuda in” den andra för att kontra innan den andra hinner göra sin teknik. Det kändes iaf för mig väldigt ovant, det där med “bjuda in” – biten. Har inte alls koll på vad jag vill göra efter det ens, så det var både intressant och utmanade. Lyckas dock hitta EN serie som kändes bra. Den skulle jag behålla och träna på. Efter det körde vi säck följt av spark tills vi var rätt trötta.

Vi har också tränat en del på sätt att göra lårsparkar på. De sätt som gör ont om man sätter dem. Vi fixar dem då och då men inte när vi rör oss – än.

Idag söndag var Maria på Gotland och lekte medeltid, men vi hade sällskap av deshi Alexandra, sempai Maria G och Lars W på träningen. Som vanligt vid det här laget blev det en del medicinbollsträning. Sedan lite fotarbete på/i stege (dels med medicinboll), sparkar med “inte nudda plast” på stegen, följt av lätt sparring med feedback. Jag fick veta att jag tar ett steg innan jag ska sparka som gör att det syns, släpper ner armarna, backar lite för mycket, går åt sidan för lite, sparkar lite fel på låren etc. Så vi tränade på bland annat det. Vi hittade också en till kombination som jag ska minnas/öva på.

Sen fick jag i uppgift att hålla min plats i mitten medan den andra går på. Jag fick köra mot alla utan så mycket paus, vilket gav rätt bra flås. Svett är man ju rätt okänslig för vid det här laget efter denna sommar. 😉 Det var också inte helt lätt men heller inte helt omöjligt. Det kändes som att jag fattade lite bättre vad jag ska göra efter än före i alla fall. Vi pratade också om att lårsparkar är the way to go mot någon som är längre och som gärna sparkar uppåt. Jag körde på det mot Maria G och det var det som kändes bra med den övningen, resten sådär. Kunde jag ha bara lite eller mycket av det på tävling så skulle jag vara väldigt nöjd.

Mentalt märker jag att det är lätt att fästa sig vid allt som inte fungerar bra och bli överkritisk. Det är väl lite så jag är generellt när jag verkligen går in för något. Men nu tänker jag att eftersom det kommer naturligt för mig så behöver jag ju inte direkt fokusera mer på det. Det brukar också leda till att jag får sämre självkänsla än jag nog borde eller behöver ha och blir lite mer “låst” i mitt sätt att tänka på nåt sätt. Så istället kommer jag verkligen anstränga mig den här gången för att minnas och fokusera på det som gick bra. Det är ju trots allt det som gick och fungerade som jag ska upprepa och göra på tävling. Det kändes befriande bara att tänka så redan nu!

Blivit lite sämre på att ta bilder men Mats hade huvudet med sig och tog några i alla fall:



Ja, och fler armhävningar. Vi avslutar alla pass med minst 15 på knogarna på trägolvet. Känns dock mer i armarna än på knogarna vid det här laget. 😝


Ser fram emot en ny träningsvecka!



Next »